Det är Women’s Entrepreneurship Day idag.
Jag ser mig framför allt som en företagare. Förstås är jag också kvinna, mamma, sambo och så vidare. Men tyvärr är det fortfarande så att en ganska liten del av oss företagare är kvinnor, och om vi tittar på omsättningen så är vår roll ännu mindre.
Jag vill berätta om några händelser i mitt liv, som gjort det mycket klart för mig, att det fortfarande är stor skillnad på om du är kvinna eller man i livet och arbetslivet.
Vulgär kommentar som 13-åring
Jag i tonåren
Då jag var 12 eller 13 så lyckades jag övertala mamma att köpa en spänd jeanskjol som ”alla hade” på den tiden. Jag var ganska knubbig i den åldern och rumpan var förstås också rund. Min pappas kompis slog mig lekfullt på rumpan och kommenterade med en smått sexistisk vits om att jag börjar bli en kvinna.
Jag minns absolut inte någon annans reaktion efter detta, men själv blev jag ångestfylld av kommentaren. Jag började gömma min kropp under stora kläder och till och med simmade med t-skjorta ovanpä simdräkten. Jag har aldrig riktigt gillat att man kommenterar mitt utseende. Inte ens om någon sett mig som vacker – även det har fått mig att känna mig obekväm. Jag vill att människor ser mig som smart, fiffig, skicklig, trevlig osv. Att någon berömmer mitt klädval uppskattar jag dock massor 🙂
Nattklubbschefen flörtade aldrig med mig
Jag finansierade mina studier med att jobba som bartender på en nattklubb. En av cheferna var en riktig kvinnotjusare som flörtade med precis alla kvinnliga anställda, förutom med mig. Även om jag absolut inte var intresserad av honom, undrade jag ofta varför han inte försökte sig på mig. Sen en gång, säkerligen på någon personalfest, vågade jag fråga honom. Och svaret var överraskande! Han påstod (och han verkade vara uppriktig) att det var för att jag studerade i universitet och siktade långt i min karriär – att han uppskattar mig för mycket för att försöka sig på mig.
Det här höjde mitt självförtroende på något sätt, samtidigt som jag insåg att män faktiskt kan på riktigt känna sig hotade (eller ointresserade) av kvinnor som strävar högt. Detta var absolut inte den enda gången jag träffat på detta. Jag har också blivit lämnad för samma orsak. Som tur är Karri inte sådan, han är på riktigt stolt över mig och vad jag uppnått.
Laura, varför har du inte kommit på det här?
Jag var lite över 25 år då jag jobbade i ett it-företag – några unga killar och jag. Jag skötte om kunderna, gjorde lite datasökningar och informationssökningar, skötte om marknadsföringen osv. Jag försökte flera gånger prata med min chef och arbetskompisar om nya saker inom marknadsföring och kommunikation, men det var som att tala med en ladugårdsvägg. Sen togs en dyr konsult in för att få fart på affärerna. Han sa ungefär samma saker som jag hade försökt få fram redan en längre tid. Och chefen var eld och lågor, och frågade mig: ”Varför har inte du kommit på det här?”
När de andra stack iväg från mötesrummet kom den äldre manliga konsulten till mig, och klappade mig på axeln: ”Du är på rätt spår, de där har bara inte lyssnat på dig.”. Han hade märkt att jag var på rätt spår. Några veckor senare blev jag uppsagd på grund av ekonomiska skäl.
Den mest utbildade lämnades utanför
Jag var lite under trettio, då jag igen jobbade i en liten it-byrå. Och förstås var jag ensam kvinna igen, samtidigt som jag var högst utbildad. Vi hade ett bra team och bra känsla i företaget tills jag blev gravid. Som företagare förstår jag oron över att en anställd blir gravid. Och min chef var faktiskt riktigt okej med saken. Tyvärr så hände det nåt ungefär samtidigt, som inte var okej. En underleverantör flyttade in i ett rum på vårt kontor, och tydligen kände han att jag var ett hot mot honom. Han lyckades få chefen runt sitt lillfinger och baktalade både mig och min en kollega.
När jag kom tillbaka efter mammaledigheten så hade kollegan sagts upp och stämningen på byrån var konstig. Jag fick inte information om något, samtidigt som jag ändå förväntade jobba som om jag visste om allting. Jag kunde inte sköta mitt jobb och fick allt sämre arbetsuppgifter. Senare insåg jag att jag inte var det enda offret i detta fall – utan även min uppsagda kollega samt min chef var det. Efter detta grundade jag mitt företag, för jag kände att jag knappast nånsin skulle klara av att nå framgång om jag var anställd hos någon annan. Den här chefen har faktiskt bett om ursäkt senare, men samtidigt fattade han nog aldrig hur han blev manipulerad.
Sivutoimi ja johtajuuspeli
I början av min företagarkarriär jobbade jag några gånger som moderskapsvikarie i olika projektjobb för att säkra ekonomin. I dessa arbeten har jag haft helt underbara (manliga) chefer som förstod sig på att utnyttja min kompetens i jobbet. De försökte inte ens få mig att göra exakt det jobbet som den jag ersatte på mammaledigheten, utan formade om jobbet så att det passade mig.
Då jag var projektkordinator för ett universitetsprojekt, så fick jag chansen att delta i ett virtuellt grupparbetsspel som kanske kunde kallas för ett virtuellt excape room nuförtiden. Vi var tre deltagare, en äldre man, en yngre man samt jag. Vi skulle lösa ett antal gåtor/problem för att komma vidare i spelet.
På varje nivå kom jag rätt snabbt på den lösningen som jag ansåg fungera bäst. Detta försökte jag kommunicera till mina spelkompisar. Men de hörde inte på mig, utan höll på sinsemellan och försökte lösa gåtorna på sitt eget sätt. Den yngre följde efter den äldre och han i sin tur ville inte alls lyssna på vad jag hade att säga. Varje nivå i spelet gick till likadant, och varje gång visade det sig att jag hade löst gåtan från allra första början. Till sist, efter ett antal nivåer tappade jag nerverna och röt till – då fick jag männen att lyssna på mig och komma vidare snabbt och effektivt.
Spelvärden följde med oss under hela spelsessionen och alla fick feedback på hur man klarat sig. Männen fick naturligtvis höra att de borde ha beaktat mig. Och jag fick feedback, att jag måste stå på mig – knytnäven i bordet om det så behövs! DU ÄR INTE MINDRE VÄRD ÄN DE ANDRA I GRUPPEN!
Då insåg jag för första gången att jag inte endast är ett offer. Jag kan själv se till att människor lyssnar på mig och att jag blir tagen på allvar! Jag själv har ansvaret för att jag hörs och syns. Jag kan med min egen kommunikation påverka hur jag uppfattas och hur människor hör mig.
Laura Johansson
företagarkvinna och vd
Lvngroom Oy
Recent Comments